Jobbade i förra veckan i Helsingfors och upphör aldrig att imponeras av designen i vårt grannland.
Kiasma
Detta fantastiska museum som på utsidan ser ut som en halvfärdig, fallfärdig industribyggnad men på insidan bjuder på fina utställningar, snygga materialmöten och en planlösning som bara flödar. Jag upphör aldrig att imponeras av insidans arkitektur där man leker med ljus och vinklar, utskurna former och en förväntad rörelse som ideligen bryts upp och skapar överraskningar. Enkelheten i formspråket som ända är extremt komplex och fylld av funktion för utställningarna och besökarna. Jag böjer mitt huvud i vördnad för arkitektens arbete med det inre av byggnaden, men vad var det som hände på utsidan….tog ideerna slut?
www.kiasma.fi
Mitt i staden, ned sprängt i ett berg finns en kyrka som fullständigt tar andan ur mig varje gång jag kommer dit. Det optimala mötet mellan det planerade formspråket och ”accidental” design. Ta tillvara det oförutsagda, sedan låta det möta och förstärkas av raka, planerade, puritanska och subtila formsignaler. Jag önskar att det var jag som ritat det här, det är så fint!
Hotel Helka, mycket bra och prisvärt boende i Helsingfors
Ladan
Nu har bygget gått in i en ny fas där vi rivit ut det mesta av insidan, bilat bort puts och betong, lagt nya rör för el och avlopp och sedan gjutit nytt golv.
Här är byggbasen Stefan med sitt tama vildsvin Kalle...
.
Ladan innan vi började riva
senare samma dag
sedan rök övervåningen
Dock inte utan missöden
Allt borta och nu
Bring in the heavy artillery!
Sand plus...
Tina Siggelin plus
cement ger....
nytt golv!!!! Det börjar likna något, eller hur?
"Benesse, ett av japans största varumärken med inriktning på designade produkter för barn och barnfamiljer har valt att låta det svenska designkontoret Note Design Studio skapa nya produkter för deras varumärke. Två kollektioner med serviser inriktade på målgruppen japanska kvinnor mellan 30 och 40 med barn kommer att lanseras under hösten. Produkten kommer att tillverkas i en begränsad samlarupplaga på 50.000 exemplar.
”-Vi är självklart mycket stolta över att de valde just oss och vi har jobbat hårt för att serviserna ska få en tydlig och fin grafisk form. Redan tidigt i samarbetet var de intresserade av att vi skulle fånga en skandinavisk känsla. Naturen som tema blev ett självklart tema som vår japanska kund var mycket nöjd med. Spännande är att den natur som för oss är varje dag, här, just nu kan upplevas som så exotisk för någon annan...” säjer Jon Eliason Creative Director på Note"
www.benesse.jp
www.notedesignstudio.se
.....kul va!!!....jag är mycket stolt!!! Som ni ser är just det här mönstret starkt influerat av Stig Lindberg, vilket många formgivare verkar ha blivit inspirerade av senaste tiden. Marimekko har också några nya fina mönster som bär tydliga tecken av Stickan. wwwmarimekko.fi
I Amsterdam har man inga gardiner för sina höga smala fönster. "-Gardinerna är en rest från mörkläggningen under andra världskrigen, och vem vill bli påmind om det? Så därför har vi inga...dessutom samlar de väl damm...och stänger ute ljuset...eller?" säger min nya svåger Mark Morskin, och jag kan inte annat än hålla med. Gardinen som företeelse grundar sig från de textilier vi hängde på väggarna för att isolera våra hus, allteftersom husen blev bättre fanns tillslut bara draget kvar runt fönstren och därav även textilierna. I vårt glesbebyggda och mörka land med treglasfönster och total isolering undrar man vad gardinen har för nytta annat än just...samla damm.
Det var en glimrande kall juldag 1974 och hela kollektivet packade in sig i folkabussen. Vi barn satte oss i baksätet, virade in oss i filtarna och placerade fötterna över de hål i det rostiga bilgolvet där snön brukade spruta upp som små gejsrar när vi körde. Någon nynnade på Internationalen medan han/hon/den/det/pappa/mamma, (man var aldrig riktigt säker påvem som var vem i den stora skara av vuxna som ägnade sig åt politiska samtal, fri sex och ivrigt pimplade av rödvin) skrapade rutorna rena från is. Det var dags för den årliga julfesten hos tant Kajsa på Strandvägen. Kajsa hade gift sig med en rik man som jobbade ihjäl sig i 50-års åldern och nu anordnade hon detta årligt återkommande evenemang när vi barn för omväxlings skull inte var hänvisade till en diet på linser, fiskpinnar eller pannkakor i olika variationer. Det var frossar dags! Grisen var slaktad, syltan var syltat, korvarna stoppade, köttbullarna rullade, sillarna inlagda och visionen av Jansons frestelse stod som en religös uppenbarelse.
Redan vid entréedörren kunde man ana vad som komma skulle, den stora tunga trädörren svängdes upp och där stod Kajsa i sin julklänning, en röd kreation som stod i bjärt kontrast till mina näbbkängor. Hon hälsade alla välkomna med öppna armar och puss på kinden, husan tog hand om kläderna och vi slussades vidare in i våningen. Dofterna som slog emot mig var himmelska! Doften från julmaten blandades med doften av glögg, julgran och palketlack. Men det som drabbade mig mest var alla vackra saker som fanns runt omkring oss. Silverkannor och fat, kristallskålar fyllda till bredden, vackra bestick och textilier framtagna just för det här tillfället. Så fyllda av berättelse och många timmar av omsorg nedlagda av sina skapare...formgivarna. Som om de för just detta tillfälle samlat alla sina resurser och nu släppte loss dem i ett inferno av upplevelser.
Mitt i detta kaos av intryck fanns det dock en sak som fullkomligt välte mig, den var också förbjuden frukt och fick under inga omständigheter röras därför ännu mer åtråvärd...julkrubban! Varje år hade jag försökt röra det trinda Jesusbarnet, leka med åsnan och låta Maria och Josef gosa i halmen. Men som en hök vaktar över sitt rede dök Kajsa alltid upp och stoppade mina försök. “-Se men inte röra är vad Jon ska göra!” Det blev som en besatt het hos mig och en lek mellan oss där vi på olika sätt försökte överlista varandra, men hon vann alltid. Men julen -75 tog det en oanad vändning.
Efter att vi stoppat oss fulla med mat, nötter, marsipan, julgodis och jäst färdigt i varsitt soffhörn var det dags för hemfärd. Min nya snowjoggers passade perfekt och näbbkängorna försvann som en ond dröm tillsammans med allt julpapper ner i soprummet. Vi tumlade in i bilen och maten den, den varma filten, den sena timmen gjorde att jag snart började somna in redan innan bilen hade startat. Mina tankar svävade iväg och jag började drömma. I drömmen kom min gudfar ut från lägenheten, gick fram till bilen och sa “-här en sista present till dig...” Han sträkte fram handen och lade något i min handflata. När jag sedan vaknade på juldagsmorgonen kände jag att jag hade knutit handen hårt och när jag långsamt öppnade handen upptäckte jag att det låg något där...Jesus barnet från krubban! Tillslut hade vi överlistat Kajsa.
Förra hösten skulle jag och min fru ut i skogen med våra asfaltsbarn. Plocka svamp, visa barnen naturen. Släpade till och med oss svärfar så att vi också skulle umgås flera generationer. Fan va fina vi kände oss när vi kånkade ut barn, svärfar, svampkorg och termos rätt ut i skogen.
Nu skulle vi samla mullepoäng!
Höstlöven lyser röda i höstsolen, barnen dansar glada runt våra ben och vi söker kantarellgult med ögonen.
Efter ett bra tag när vi stånkat runt i våra allt mer svettiga gummistövlar hör vi barnen glatt ropa. Svamp? Vi rusar till barnen som viftar ivrigt med ….en DVD-film!?.
Min dotter som kan läsa, läser ”Slampan i lampan del 2”. På baksidan läser hon också ”när man gnider sig mot lampan kommer slampan som uppfyller alla dina önskningar”. Här blir svärfar väldigt intresserad och räcker fram sin tomma svampkorg. Vi har inte plockat svamp sen dess.