För oss som är i branschen är möbelmässan här hemma, i Älvsjö, på Stockholmsmässan, en av designbranschens största händelser. Inte bara för de nyheter som visas utan för allt annat som händer runt omkring. Det har varit ”lite Milanovarning”, tycker vi som varit med: i det påståendet innefattas alla designpartyn & utställningar & andra evenemang ute på stan. På redaktionen såg vi oss därför tvungna att bli delbara med sju och sprida våra gracer.
Jag kommer att tala för min del av täckningen, och jag börjar faktiskt ”bakifrån”, vilket som i fredags innebar att begå DesignBoost – ett seminarium med temat
Design for Life – på Arkitekturmuseet. Det var där sorgebudet kom, när – i mitt tycke – underbare futuristen Ross Lovegrove
en passent meddelade att en annan del av designvärldens storheter gått ur tiden: modedesignern Alexander McQueen, som tog livet av sig i torsdags. Hur konstigt det än kan förefalla gav just det en vink om vad
Design for Life bland annat kan omfatta, innebära, betyda. Alexander McQueen var en av de mest lysande stjärnorna på modehimlen – en i mitt tycke ”djävulsk romantiker” på grund av sina både mörka och poetiska sidor; han utövade verkligen sitt konstnärskap med livet som insats. I dessa påståenden lägger jag värderingen att McQueen levde sin essens, han var alltid sann mot sig själv, vilket fick den skrivande delen av modevärlden att benämna honom ”the dark knight of fashion”. (Här ska ni tänka tempelriddare, kung Arthurs hov, Robin Hood med mera.) Han var en moderevolutionär som vågade intellektualisera, ifrågasätta och skoja med sin bransch genom att göra visningar som var ett slags världarnas krig (jag refererar till HG Wells) mellan det onda och goda – samtidigt visade han fantastiska (ofta bärbara) kläder. Han förstod mycket väl att han skulle få uppmärksamhet genom att chockera, på så vis fick han också med sig ekonomiska backare (senast Gucci Group) som såg hans begåvning – trots det fick McQueen ofta slåss för sina idéer och rätten att vara unik. Jag förstår varför just Ross Lovegrove i sitt föredrag nämnde just Alexander McQueen:
designing for life handlar också om att vara unik, att leva sin essens eller designfilosofi.
För mig, som gärna ser (uppmärksammar!) korsbefruktningar mellan mode och design, var det här ett viktigt sidospår. Just wait and see i just den här krönikan så ska ni se att säcken knyts ihop. Inemellan kan ni läsa om Alexander McQueen på Svd.se, igår skrev Daniel Björk en
väldigt bra artikel om McQueen under rubriken ”modet har sorg”.
Tillbaka till DesignBoost. Vars initiativtagarna är kommunikationsstrategen Peer Eriksson och designstrategen, tillika ”designtänkaren” David Carlson: de startade DesignBoost 2008 med samtalsrelaterade workshops och seminarium i Malmö. Nu var DesignBoost länkat till en utställning på Arkitekturmuseet som pågår till 28 april. Där kan man också plocka upp ett exemplar av deras läsvärda tidning. Se mera på
www.designboost.se
Nu var som sagt temat Design for Life, med undertexten att det skulle handla om giving and sharing knowledge. Tanken var också att hela seminariet skulle ha en holistisk inställning, dvs om design i allmänhet kan bidra till ett bättre liv: vackert så. (Holism är en vetenskaplig inriktning som innebär att man studerar sammansatta helheter. Kom ihåg det.) Det blev en fullmatad heldag som födde många eftertankar. Vilket indirekt slog tillbaka på det jag såg både på mässan och ute på stan.
Först ut bland talarna var Jens Fager, den kockutbildade sörmlänningen som för lite drygt två år sedan slog igenom med sin möbelserie Raw, med ”råsågade” trästolar som inte osökt inspirerats av bondrokoko. Han refererade till sju påståenden, det sjunde var ”we need to find our real profession” vilket jag översätter till en önskan om att korsbefrukta design med hantverk. (Något som Monica Förster skrev under i den senare paneldebatten, då hon påpekade vikten av att samarbeta med lokala och specialiserade hantverkare; hon jämförde det tilltalande nog med att som i kockbranschen ”arbeta med bra råvaror”.)
Tredje talare var Satyendra Pakhale, den indiske designern baserad i Amsterdam som nu undervisar i ämnet hållbar design på designskolan i Eindhoven. När deviserna ”consumption is a treatable disease” och ”we cant afford to buy cheap things” blinkade förbi på powerpointpresentationen började jag fundera över om man verkligen behöver fler it-väskor eller caffelatte-kedjor eller designade jeans … Satyendras budskap handlade bland annat om kvalitativ design och materiellt återbruk.
Femte talare var Ross Lovegrove, engelsk designer född i Wales och en av de yttest få futuristerna i branschen. Hans livlina är teknologisk utveckling: han är helt fascinerad av väderkvarnar, vindkraft och solceller, det handlar (för honom) inte så mycket om att designa som att utveckla – och det gör han. Samtidigt kommer formgivningen i, som han själv uttrycker det, expansiva associationer: och så visar han hur svampar, fjärilar och rosetter formeras till vindkraftpelare. Jag tycker det är helt underbart att se hur poesi och teknologi verkligen parar sig. Och förstår varför Ross Lovegrove nämner Alexander McQueen när slutklämmen kommer i form av ”have no fear of strangeness”. Just det: var inte rädd för det främmande (vilket framtiden kan stå för, dvs det vi inte känner till) och det udda, unika. Designing for life är förstås också att tänka framåt.
Efter lunchen var det dags för impulsive och intensive Stephen Burks, amerikansk arkitekt och industridesigner vars hjärtebarn har blivit de många biståndsprojekt han arbetar med. Stephen gör något som jag tycker Unicef skulle engagera sig i: på plats (ibland annat Afrika och Peru) arbetar han med hantverkare, nästintill gör-det-självare, för att utveckla prylar och möbler av återbrukade material till att bli säljbara produkter. Allt fungerar fint fram till distributionen, varför Stephen nu säljer en massa saker på sin hemsida www.readymadeproducts.com Varför gör inte Unicef honom till ambassadör? Han GÖR ju saker som får folk i tredje världen att bli entreprenörer! Jag menar att Unicef kunde sälja Stephen Burks ”readymades” istället för att sälja onödiga prylar.
Flera talare följde: en halvtimme av maratonprataren och morfdesignern Karim Rashid innebar att vi i publiken nästan somnade. Sedan blev det paneldebatt och sammanfattning, trots ett namnkunnigt och gediget gäng formgivare kom man inte fram till mycket mera än de enskilda talarna förde fram: designing for life är att vara trogen sina egna idéer (och ha kul); göra kvalitativ & funktionell design; ge lokala hantverkare & tillverkare jobb och ta hjälp av teknisk utveckling. Space for life är att ha sitt eget ”and-rum” – det må gälla både designern och oss konsumenter. Hur brukar det heta? Eftertanken är kommersialismens kranka blekhet …
Nu ska jag inte trötta er så mycket mera med DesignBoost. Men: i helgen läste jag deras välredigerade magasin, där formgivare & formfolk uttalade sig i ärendet. Jag saxar några tänkvärda påståenden:
Design for life is about concern and cooperation. Doing something is always better than nothing.
Designing for lifestyles rather than for human ways of human being creates short-lived satisfaction.
We need quiet, considered design, which consumers will love and continue to love. (kolla www.thequietriot.com)
It’s not about the world of design; it’s about the design of the world.
Isn’t it about time we shift the parameters in design, focusing on quality instead of quantity, care instead of speed, durability instead of replacement, generosity instead of selfishness, fun instead of pessimism?
Min betraktelse efter både seminariet & läsningen blev: det är alltså dags att byta ut ”jag”, mig-generationen, mot ”vi”, tillsammans-generationen.
Eftertankens kranka blekhet. Bestod i två saker ute på stan: den stillsamma, harmoniska utställningen Go Grey på Svenskt Tenn, iscensatt av illustratören & konstnären Mats Gustafson och hans sambo smyckedesignern Ted Muehling. Vackert och vilsamt!
På Hallwylska, i köket en trappa ner, hade lågmälde Jasper Morrison gjort en variation på sin Supernormal-utställning tidigare gjord i hans eget designkontor i London. Med ack så ”normala” massproducerade produkter som kannor och skålar uppställda intill saker Morrison själv formgivit för Alessi och Rosenthal. I sin helhet icke-märkvärdiga anonyma saker som vi alla lever med, tillbringare och bunkar i stål och keramik och plast, som fungerar och som inte skriker ut ”vi är formgivna”. Faktiskt också saker som påminner oss om att ”någon” ändå har ”formgivit” bruksvaror just för att de ska vara användbara. Ett viktigt inlägg i debatten ”we cant afford to buy cheap things”: vi har inte råd med billiga produkter som inte håller men vi har råd med kvalitet som håller. Jag tänkte på Bialettis kaffekokare: tala om funktion och icke-märkvärdig design. (Just här slänger jag in en parentes: personligen är jag mycket förtjust i basic, vanliga bruksvaror som inte ser så mycket ut för världen. Jag älskar Mujis tallrikar i kritvitt porslin; jag älskar Bialetti-kaffekokaren; jag älskar också Jasper Morrisons Alessi-salladsbestick och jag älskar Mallet-Stevens stapelbara stolar. Jag lever med dem alla därför att de även är tidlösa.)
Möbelmässans kanske största dragplåster var att Sir Paul Smith, faktiskt kläddesignern, hade stylat en utställningslounge. Paul Smith är mannen som myntade begreppet ”classic with a twist” när han 1976 gjorde sin första herrkollektion, där karamellrandiga och Barbie-rosa skjortor blandades med tweedkavajer och kolafärgade mockaskor. Inredning är ett sidointresse, men där har Sir Paul faktiskt skapat en trend: han var den förste modedesigner som i vår tid (vi talar 1970-tal; har jag sagt att jag älskar det tiotalet, det mest gör-det-själv-skapa-din-egen-stil-mässiga tiotalet so far, och därmed personliga?) inredde sina butiker som vore de bibliotek med brunmurriga skylthyllor och smutsbruna, nersuttna läderfåtöljer. Alla butiker är personligt inredda, och nästan helt olika varandra. Numera kompletterar blommönster, i tapeter och möbelklädslar, de klubbmässiga inredningarna. Loungen var trevlig, men hade varit direkt mysig om den hade haft en bar …
På möbelmässan som sådan hittade vi på redaktionen förstås ALLT vi ska fylla tidningen med under kommande nummer. Men eftersom det här också är min rapport från mässan ska jag såklart lista mina favoriter. De är inte särskilt märkvärdiga, men det är saker som tilltalar mig därför att de samtidigt innefattar estetik och kvalitet – och i slutänden handlar det faktiskt om ”design for life” eftersom det är saker/designprodukter man kan leva med utanför modets växlingar, de har alltså en tidlös kvalitet. De kan alltså också gå i arv till nästa generation. Och samtidigt är det produkter som är unika eftersom de ”lever sin formgivares essens” – de bär alltså på formgivarens trohet till sig själv.
1. Stolen BM65 hos Bruno Mathson International: stolen ritades för att passa runt Superellips-bordet, men eftersom kunskapen om att böja stålrör inte fanns i Sverige kom den aldrig i produktion då 1965. Nu finns stolen. Det är det snyggaste jag sett från Bruno Mathson! Mitt omdöme: skönt att se att Bruno Mathson var modernist.
2. Stolen Comet, design Gunilla Allard för Lammhults: ytterligare en subtil stol i Gunillas ”stolfamilj” som bär på en hel del inspiration från Bauhausarkitekterna. Den lilla, men viktiga detaljen, att lägga in en kudde
i stolens svank ger uttrycket. Jag tänker på hur Salvatore Ferragamo, en av världens skickligaste skoskulptörer, lade in en fjädrande stålklinga under hålfoten på sina hög-högklackade 50-talsskor för att öka bekvämligheten att gå i högklackat – och avlasta trycket på tårna – när jag sätter mig i Gunillas Comet. Stolen är nästan pinsamt bekväm att sitta i; fast det kanske har att göra med att jag har dålig rygg. Mitt omdöme: skönt att se att man kan göra en kontorsstol estetiskt lågmäld.
3. Stolen Wood, design Åke Axelsson för Gärsnäs: de små träpluggarna på baksidan av ryggstödet på den här ”pinnstolen” gjorde mig lycklig, det är en så fin liten detalj i omsorgen av hur man tillverkar möbler – det är även en subtil påminnelse om hur möbler gjordes förr i tiden som bara ”möbelsnickaren” Åke Axelsson kan göra. Han vet, han kan. Inte blir det sämre av att stolen säljs i platt paket med sju delar för köparen att själv montera – men träpluggarna får man aldrig slå in, de är en del av designuttrycket. Mitt omdöme: skönt att se att hantverket fortfarande är en del av formgivningen.
4. Stolen The Waiters Chair, design Chris Martin för Massproductions: en ack så ”supernormal” stol som Jasper Morrison skulle bli lycklig över att se, tror jag som blev helt tagen. Jasså och jaha: det krävs en engelsman för att se hur en skandinavisk pinnstol ska se ut! (Jasper Morrison har också gjort en underbar pinnstol!) Stort plus för att bakbenen är ”inriktade” så ingen snubblar. Mitt omdöme: skönt att se en lågmäld men ändå nytänkande design i en alldeles vanlig möbel.
5. Arbetslampan i mässing, design David Chipperfield för Wästberg. Det blev kärlek vid första ögonkastet: jag bara älskar det klassiska och nutida uttrycket, led-belysning i en kropp som andas modernism. Mitt omdöme: skönt att se att recycling fungerar även idémässigt – det här är modernism i nutida förklädnad.
Dags att knyta ihop säcken: jag tror verkligen på den korsbefruktning som pågår mellan mode och design, särskilt när den skriver under på jeansmärket Levi’s motto – classics never go out of style. Just det är många av modevärldens designer duktiga på att variera och utveckla till att bli personligt.
Igår kväll började man ”sjunga upp sig” inför den stundande möbelmässan nästa vecka.
På Arkitekturmuseet delades det ut designpris: DesigNu är ett designpris som tillkommit på initiativ från Föreningen Formmuseets Vänner. Enligt prisutdelaren, ”designprinsessan” Christina, Fru Magnusson, som tidigare varit ordförande i föreningen, har föreningen ”funnits i evigheter och i typ 500 år” velat inrätta ett designmuseum i Stockholm.
Varför det aldrig blir så är ett mysterium som någon av landets alerta kvinnliga deckarförfattare kanske kan lösa? När föreningen startades 1989 satt Helena Dahlbäck Lutteman och Bengt Juhlin i styrelsen: hon lobbade då ivrigt i korridorerna för att få in nutida design i Nationalmuseums samlingar, något som familjen Juhlin stödde genom att skänka pengar till inköp av konsthantverk. Så blev Helena chef på Röhsska i Göteborg, vilket var kanonbra för där fick den nutida designen plats i montrarna och i nutida design inräknades även mode. En senare museichef, Elsebeth Welander-Berggren, såg till att den nutida designen och kläderna hamnade i permanenta montrar. Detta betyder att det finns ett ”designmuseum” i Göteborg.
Inemellan fick Nationalmuseum en egen avdelning med nutidsdesign, men en avdelning är förstås inte detsamma som ett eget museum …
DesigNu-priset gick till en av de mest sympatiska & duktiga grafiska formgivare jag vet: Björn Kusoffsky, på DesignLab Stockholm, som gjort den grafiska profilen för Konstbiennalen i Venedig. Skitsvårt uppdrag, som Björn löst snyggt och flyhänt genom att leka med symbolerna på världens alla flaggor. Kolla på
Formmuseums sajt.
Björn gillar 70-tal råkar jag veta. Vi brukar prata om att relansera 70-talet, men av olika anledningar får vi aldrig tid för det. Att 70-talet kommer att ”ligga i luften” på möbelmässan är jag ganska säker på: det har synts en del urblekt denim på modets catwalkscener vilket brukar vara en bra signal för vad som ska hända i inredningsvärlden …