Under rubriken ”The plight of the green fashionista” i nyårshelgens nummer av International Herald Tribune hittar jag en mycket intressant insändarkommentar av Johanna Weiss på Boston Globe. Den handlade om hedersord och att vara plikttrogen: hur bokstavstrogen man kan och ska vara när man handlar ”ekologiskt” i modedjungeln. Johanna Weiss berättar om sin väninna som fått en vintage kaninpäls i present – och hur väninnan konfronteras med ett av dagens modedilemman. I nästan hela sitt liv hade hon inte brytt sig om pälsar, eftersom det är både grymt och onödigt. Men den här pälsen var så bedårande … så lätt … och så varm: And it was vintage. Which means that, when you think about it, the rabbits were already gone. Visst måste man jämföra den (pälsen) med alternativen – som jackan i fleece eller den gjord av PVC-plast, som bådadera är gjorda av material naturen inte kan bryta ner naturligt? Jag blev så intresserad att jag måste dela med mig av den tänkvärda lilla artikeln. Nej, jag ska inte citera den i sin helhet, bara delge väsentligheter:
It’s worth noting how much our culture has come to value the merits of green – both because people truly care about the Earth, and because caring about the Earth has grown so chic. But the actual rules of green living are surprisingly hard to navigate, not least of all when it comes to choosing clothes.
Do you want to save the animals or the planet at large? Do you focus on your outfit’s origins, or its afterlife? Do you submit to the harsh realities of the food chain? Or do you fret about the death of cows and bunnies while the planet weeps over your petroleum-based pleater?
Jag upprepar frågan: Fokuserar du på dina kläders ursprung eller deras liv efter detta?
Anti-päls-kampanjerna har varit ganska tuffa de senaste tio–femton åren, men så kom plötsligen äkta päls tillbaka på modescenen under förra året. Exempelvis kanin (som man faktiskt också äter) används som foder i kalla länder för att det är lätt och varmt. Pälsrådet i Kanada går ut med en annonskampanj som deklarerar att Fur is Green, med förklaringen att det handlar om återbruk av ett material som i slutänden också är naturligt nedbrytbart – till skillnad från de oljebaserade plastprodukter som världshaven är fulla av.
Johanna Weiss är minst lika bekymrad som jag, så hon talar med Jo Paoletti, professor vid University of Maryland, som studerat fenomenet, och flera kloka iakttagelser följer:
When it comes to fashion, it seems, everyone has to decide how and when to be cruel, where to stake her own spot on the fur-to-leather-to-meat-clean-air continuum. Ms Paoletti points ut that, however ”natural” fur may be, the fur-production process still takes a big environmental toll. But then ”greenwashing” is rampant in the fashion world today: Fabric made from bamboo is marketed as earth-friendly, but it’s chemically identical to rayon, and manufactured in a way that’s decidedly bad for the planet.
Besides, Ms Paoletti notes, you can make a bigger impact with your laundry habits than with any piece of clothing you buy – and you can also help the Earth by buying fewer clothes in general. In that context, vintage fur could either be the world’s biggest cop-out or a brilliant solution, a way to embrace recycling and luxury at once.
Den kloka Ms Jo Paoletti ger Johanna Weiss’ vän rådet att skaffa sig en brosch eller ett märke som säger ”It’s vintage” och bära det på kaninpälsen. Eftersom: Style still has a lot to do with what other people think. Men väninnan beslutar sig för att hellre säga ”it’s a fake” om någon säger något.
När jag hade läst detta drog jag mig till minnes tre olika saker.
För det första minns jag en fotografering med Margaretha Krook. Hon gillade päls, och hon hade en skitsnygg swagger i mink, som hon fick spe för en gång på semester i någon alpinsk skidort. Men då väste hon till belackarna, med bästa Mutter Courage-rösten: Dont tell anyone, but it’s fake!
För det andra minns jag kollegan Margaretha Carr, som jobbade hos oss på ELLE Interiör för flera år sedan: hon försvarade allt vad pälsar och lädervaror hette med konstaterandet att ”men djuren är ju redan döda”.
För det tredje minns jag när jag som krönikör på Damernas Värld skrev att jag tyckte (och fortfarande tycker!) att allt prat om hur förfärligt och grymt och fel det är med att bära päls var obetänksamt: att bära päls var återbruk av gammalt beprövat slag. Jag skrev att jag tyckte det var värre att bära fake-fur som är gjort att oljebaserade kemiska produkter som är icke naturligt nedbrytbara. Dessutom lade jag in en extra kommentar om att korna i Indien också återbrukas, de blir skärp, väskor, skosulor osv. Men det blev så kallad ”tittarstorm” och jag fick både brev och samtal som inte skrädde orden för vilken hemsk människa jag var som inte tänkte på de stackars pälsdjuren. Korna i Indien kommenterade ingen, inte heller petroleumprodukterna …
Jag väntar mig egentligen ingen ”läsarstorm” nu, däremot blir jag glad för kommentarer. För visst är hela resonemanget tänkvärt? Finns det anledning att bli upprörd över att man bär en gammal päls när ”givaren” redan är död? Går det att bespotta fenomenet att den uppätna kaninens päls återbrukas och blir foder? Kan man bli upprörd över att de heliga indiska korna blir skosulor? Varför blir så få upprörda över alla de plastprodukter som görs? Och varför tänker så få på att docera tvättmedel rimligt i tvättstugan? Eller: varför tänker så få på att naturprodukter, som faktiskt fårens ull är, blir renast av att vädras i frisk (nåja) luft istället för att oavbrutet tvättas med kemiska produkter och sedan centrifugeras i torktumlaren så att fibrerna bryts och slits ner? Nej: här och nu tänker jag inte gå i polemik med vad kemtvätt handlar om …
Ja, mina vänner: hur grymma ska vi vara mot Moder Jord? Eller ska vi fundera ännu ett varv på vad vintage – i andra hand och återbruk – kan betyda? Det tycker jag vi ska göra.