I veckan som just gick var jag i Paris för att umgås med min syster (som fyllde jämnt, som det brukar uttryckas), äta & dricka gott & vara kulturell. På sätt och vis kan jag säga att besöket gick i båda fåfängans och slitstyrkans tecken.
Det började egentligen redan kvällen innan Paris-resan med att jag såg programmet
Tyget – en slitstark historia på SVT2: en dokumentär gjord av Helén Elmquist som visade sig vara kulturell underhållning på högsta nivå! Det ska sägas att programmet gick på ”bästa sändningstid”, kl 20.00, under vinjetten
K Special – men på andra kanaler gick samtidigt
På Spåret,
Let’s Dance och
CSI – vilket framstod som oerhört orättvist mot ett kunskapsberikande program, som alltså även var underhållande. Jag ville bara ha mer – mer om textilpersonligheter som Astrid Sampe, Inez Svensson och Wanja Djanaieff, men insåg att den här typen av kulturprogram väldigt ofta ställs i skuggan av så kallad populärkultur. Det känns både illa och tråkigt – och så svenskt … Som tur är finns programmet kvar på
SVT Play.
Vad Tyget – en slitstark historia under en timmes sändningstid lät ana (i nog så väsentliga men på tok för korta instick) är att Sverige sitter på en otroligt kreativ textilhistoria och att det finns (och har funnits) en mängd kvinnliga formgivare som verkligen kan mäta sig med den internationella eliten. Karin Larsson och Märta Måås i alla ära – men det finns flera starka personligheter. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte sänder (och gör!) flera sådana program! SVT borde direkt be Helén Elmquist göra en fortsättningsserie på minst tre program …
Vad jag såg i Paris handlade också om slitstyrka och detaljrik kreativitet: som utställningen om Madeleine Vionnet på Louvren/Musée des Arts Decoratifs (som avslutas nu till helgen, 31 januari). Fullkomligt fantastisk! Och en skönhetsupplevelse att minnas långt framöver. Vionnet (1876–1975) var en av den franska couturens skickligaste formgivare som fortfarande har en stark påverkan på dagens modedesigner – de som direkt har anknytning till Vionnet är Issey Miyake, Azzedine Alaïa, Yohji Yamamoto – men även John Galliano i sina allra bästa stunder, Haider Ackermann, Hervé Leger, Alber Elbaz.
Faktum är att Vionnet ofta nämns som referens i kreatörskretsar, där yrkesskicklighet är mycket viktigare för inspirationen än att följa mode. Det är mycket därför Vionnet är ganska okänd för en större allmänhet, men i modekretsar måste man också erkänna att Vionnet betytt minst lika mycket för ”den kvinnliga kroppens befrielse” som Chanels rationella klädtänkande. Vionnet var viktig på 1910–20-talet därför att hon gjorde aftonkläder (och underkläder) som hyllade den naturliga kroppens former och alltså inte krävde korsettering. Chanels mode handlade om vardagskläder, och att ge kvinnor samma slags frihet som män hade i sina kostymer.
Vionnet var de enkla skärningarnas och de subtila detaljernas mästare, hon var ett tekniskt geni och otroligt skicklig i att variera grundformer – vilket gör hennes plagg sevärda: det är riktigt, riktigt märkligt vad ”modernt” och samtida hennes mode från 20–30-talet ännu känns. Där finns flera modeller som man skulle vilja ha nu! Det var ett stort ”modeögonblick” i min smak, det handlar om kläder som verkligen tål ”ögats slitage” likaväl som god konst eller arkitektur; bland annat på grund av tidlösheten och den höga sömnadskvaliteten. Det förefaller kanske konstigt för många att man kan stå och nästan dumstirra på millimetertunna sydda stråveck som mynnar ut i tunn plissering, men jag lovar – det är just precis det som är att ”uppleva” Vionnet, och att bli alldeles lycklig över hur perfekt och vackert skickligt skrädderi kan vara. (Och att sedan tänka på hur rätt den där skräddartermen mille pinces, dvs tusen nyp eller tusen stygn, är.) I de franska tidningarna jämförde man Vionnet med Zen-läran; då förstår ni hur fint, lugnt och vackert det var …
På det etnologiska lilla muséet
Musée Dapper (35 bis rue Paul Valéry, Paris 16:e) såg jag utställningen
L’Art d’être un Homme – ”konsten att vara man” – med rituella skulpturer och dräkter från Afrika och Oceanien som driftiga upptäcksresande förde ”hem” till Frankrike så tidigt som på 1930-talet. Det är faktiskt för väl att de gjorde så: dräkterna, smyckena, hårprydnaderna osv var inte av intresse efter riterna och festerna utan kastades – och sedan gjordes nya till nästa fest. Tål att tänka på, eller hur? Det mest fantastiska på den utställningen var bland annat sex ”frisyrer” och huvudprydnader: en var gjord som en hjälm av skalbaggesköldar, en var en ”peruk” gjord av små hjorthorn, en var en verkligen chic huvudbonad gjord av kattdjurständer … Vore jag modist, dvs hattmakare, skulle jag bli helt lycklig över det utsökta hantverket. Även här kom tankarna om hur tidlösa och slitstarka vissa former är.
Ett härligt tillägg i den här utställningen är klipp från filmen L’Univers de la Sape av Héctor Mediaville och fotografen Baudouin Mouanda, som visas i det första rummet och därför blir både en introduktion och ett slags analys: för den afrikanska mannen är fortfarande sättet att klä sig viktigt.
För mig personligen var ”kronan på verket” i den här lilla kulturutflykten absolut Vionnet-utställningen. Men en nära nog lika fin upplevelse var att se
Maison Louis Carré, den villa som Alvar Aalto ritade åt konstsamlaren Louis Carré och som byggdes på 1950-talet. Det är en av de få projekt Aalto genomförde i Europa. Idag är villan museum och drivs av
Aaltostiftelsen; man kan besöka den under helgerna under vår-, sommar- och höstsäsongen. För alla som är det allra minsta intresserade av modern arkitektur är
Maison Louis Carré definitivt ”värt en omväg”. (Villan ligger kanske 40 minuters bilväg från Paris, i byn Bazoches-sur-Guyonne; det böljande landskapet är vackert och ger en fin motvikt till storstadsdjungeln.) Även i detta fall handlar det om slitstyrka och ”attention to detail”: varenda liten detalj är ritad av Aalto, och de är många och ytterst subtila. Villan som helhet är också väldigt vacker. Man behöver inte vara arkitekturstuderande för att tycka att det är intressant och mäktigt. Och så får man bli så stolt som skandinav att Louis Carré ville ge uppdraget till ”den bästa arkitekten i Europa” – men Le Corbusier ville han inte anlita.
Ett visserligen regngrått Paris gav även en annan lisa för själen … där finns ju så många
goda restauranger. En ny bekantskap var
La Gazzetta (9 rue de Cotte, Paris 12:e); en mycket ”slick” och tillbakalutat modernistisk krog som drivs av en svensk familj och vars chefskock är svensk. Även på La Gazzetta var det de små nyanserna som var upplevelsen, dvs smakbefruktningarna i fem- eller sjurättersmenyn. Portionerna var precis lagom och efter fyra rätter och två desserter var man belåten men inte övermätt.
Ni ser: att resa är att uppleva!