Visserligen är det modevecka i stan och jag borde väl gå på en och annan visning. Istället väljer jag att gå till Armémuseum och se deras utställning
17 nyanser av grått – uppdateringen av huvudutställningen
Uniform – som pågår till februari nästa år.
Jag gillade verkligen det jag såg i förra omgången, men
17 nyanser av grått är ännu bättre och ännu roligare – av det enkla skälet att här handlar det om ”trendspaning” på hög nivå. Några av vapenrockarna (från 1920-talet) och en amerikansk kadettfrack (se detalj nedan; det är inte maskinbroderat!) skulle man bara vilja ha NU – och de är mycket tuffare än de nya varianter exempelvis Christopher Bailey gjort för Burberry. Detta är för övrigt något som de alerta människorna på Armémuseum själva konstaterar.
Jag har sagt det förut men upprepar det igen: utställningsprojektet
Uniform är det bästa som hänt i den svenska modevärlden – på mycket länge. Varje del av utställningen bjuder på nygamla överraskningar och inspiration. Jag uppmanar alla i modebranschen att gå till Armémuseum för att studera högstående hantverk, omsorg om detaljer och snygg form. För egen del blev jag mest förtjust i bilkåristernas uniform från 1942; inte nog med att den känns modern, det är nog också dags att utnämna grått till det nya svarta …
Min vän formgivaren Lena Bergström är en kvinna som begriper sig på kommers. Det roliga med Lena är att hon har känsla för hur man utvecklar pågående bling-bling-trend till att få minimalistiska, sparsmakade uttryck. Bevisar hon bland annat i den serie glas (
Carat) som nu lanseras hos
Orrefors: glasen är både funktionella och slanka, men bottnarna är slipade som diamanter. Hur eleganta som helst, både klassiska och i tiden. Och så ligger de bra i handen; det ska inte kännas mesigt att hålla i glas, anser Lena. Pris 399 kr/styck.
Sedan blev jag störtförtjust i kristallpropparna med gummerade fästen, ”stoppers” för öppnade vin- eller spritflaskor, att betrakta som smycken för flaskorna – och som Lena sa att hon önskar att de ska finna plats på flygplatsernas presentavdelningar. Vilket vore genialt. Pris 299 kr/styck. Varje stopper har fått namn efter en stad:
Stockholm,
New York och
Tokyo. Jag överlämnar till er att gissa vilken som heter vad: det kan ha med både arkitektur och populära fenomen att göra.
Innan jag delar med mig av ett speciellt semesterminne ska jag passa på att pusha för vårt senaste nummer, som kommer ut i butikerna imorgon. Där får vi som första svenska tidning ”avslöja” vad det omtalade samarbetet mellan designgruppen Front och Höganäs Keramik går ut på: det blir en enkel, snygg serie på så småningom 80 delar som lanseras i tre steg under hösten. Den första delen, med djupa skålar, tekanna, te- och kaffekoppar, syns i vårt reportage om Front. Titta gärna också in på
Höganäs Keramiks hemsida, där man kan få läsa lite mer om företagets 101-åriga historia.
Front arbetar också med riktiga tecknade skisser!
Nu till semesterminnet! En del av min semester tillbringade jag i vackra Skåne, hos kära och goda vänner. En definitiv måste-utflykt var att titta på
utställningen Mönsterkraft på
Dunkers Kulturhus: den handlar om 40-årsjubilerande 10-gruppen, och utställningen är med den äran sparsmakat scenograferad av Tom Hedqvist (en av de tre som fortfarande är kvar i gruppen) och Anders Wenngren (som också gjort affischen). När jag lite småfnissande vandrar genom utställningen inser jag att den tilltalar tre grupper: vi som minns (jag var där samtidigt som Signe Persson Melin), de som var unga på 70-talet och de som är unga nu. Jag och Signe känner flera av dem som syns på bilden nedan, tagen 1972, samma år som gruppen startade: den smale mannen med mustasch är Tom Hedqvist, längst till vänster syns Inez Svensson som var initiativtagare.
Vill ni ser mer av Carl Johan De Geer, sittande på golvet till vänster, så fortsätter ni in i stora salen på Dunkers, där pågår en stor utställning av hans nuvarande hustru Marianne Lindberg De Geer. Mycket passande ”komplement” till 10-gruppen-utställningen.
En av de roligaste poängerna i utställningen är tygtrycken, som hänger som på tork över stora ställningar, men inte i kronologisk ordning; det gör att man påminns om hur tidlös 10-gruppen-stilen är. Jodå, det finns absolut en 10-gruppen-stil, som mycket konsekvent fortsätter att finnas hos de tre som gruppen idag består av: Ingela Håkansson, Birgitta Hahn och Tom Hedqvist. Ni ser dem här nedan.
Foto: Gustav Karlsson Frost. Utställningen Mönsterkraft pågår till 26 september.
För er som gillar proggiga 70-talet och befinner er i Skåne kan jag också tipsa om utställningen Formrebeller på Landskrona konsthall, som pågår till 15 augusti. Där representeras både Carl Johan De Geer, Mah-Jong och Innovator. Egentligen ingenting för mig om jag så säger: been there, done that. Jag var förresten mer förtjust i Mary Quant och Beatles än Mah-Jong och Hola Bandola.
Det är avundsvärt så att vi i Sverige har särskilt rent och drickbart kranvatten – och faktiskt är det även så att vatten är en ”gudabenådad” dryck. Vilket är värt sina särskilda kärl. Tänker och tycker två av mina vänner i formgivarbranschen – Ann Wåhlström och Carina Seth Andersson – som båda arbetat länge och mycket med glas. Nog för att båda gjort utmärkta dricksglas, men de tyckte ändå att de kunde formge nya glas – och karaffer – som är särskilt anpassade för vatten. Sagt och numera gjort: resultatet ser ni här nedan på bild – fyndigt döpta till Bäcka och Floda, som finns att köpa till 200 kr/glas och 1 200 kr/karaff i butiken hos Stockholms Glasbruk Skansen.
Bäcka heter Ann Wåhlströms glas & karaff: midjan på karaffen gör den särskilt vänlig att hålla i och hälla ur. Den där mjukt rundade formen känns typiskt Ann, tycker jag.
Floda heter Carina Seth Andersons glas & karaff: glasen med den ”munvänliga” utåtvinklade kanten är sköna att dricka ur, så fint estetiskt är det också att glasen är lika tjocka och ”långa” som karaffens hals. En typisk Carina-detalj om jag så säger!
Idén till glasen och karafferna föddes i vintras, då Ann arbetade med blåsarna i glashyttan på Skansen – för att göra en fin liten munblåst ”måttsats” för tvättmedel – men då slog det henne också att det saknades något enkelt i klarglas i butikens sortiment. Varför inte just dricksglas och karaffer? Det kunde till och med bli en fin och representativ souvenir. Vilket Karin Hammar tände på; hennes familj driver förresten Stockholms Glasbruk på Skansen i tredje generationen.
I och för sig hoppas både Ann och Carina att
Bäcka och
Floda hittar in i sortimentet i Skansenbutiken, men nu ska ni också veta att det går alldeles utmärkt att besöka glasbruket bara för att shoppa: säg bara till i entrén vart ni ska och varför, så får ni tillbaka entréavgiften när ni går.
www.stockholms-glasbruk.se
I SoStockholms lokaler mitt i Kungsträdgården är det fram till 6 augusti sommarbutik – där man kan shoppa kläder skapade av den välkända finska designern Vuokko Nurmesniemi. Det är ett ovanligt och speciellt ”gästspel” för Vuokko: hennes kläder har inte funnits i Stockholm sedan hon hade butik på Biblioteksgatan för så kallade ”evigheter” sedan, på 80-talet. Kläderna är inte direkt billiga, men jag kan säga att de är prisvärda eftersom de är så tidlösa i stil – och alltid i hög kvalitet. Det är kanske tänkvärt att veta att självaste Issey Miyake anser att just Vuokko är hans ”design mother”: formmässigt känner han ett släktskap med henne, och det sa han till henne när de två träffades i Japan för många år sedan. Det gjorde henne väldigt glad, bland annat för att hon älskar det japanskt ”kimonoenkla” och tycker mycket om Miyakes design. Det här vet jag eftersom känner Vuokko privat – för några år sedan ville hon att jag skulle skriva en bok om henne, i samband med en jubileumsutställning som gjordes i Helsingfors. Det blev ingen bok, men vi förblev vänner. (Och skulle ett förlag läsa det här så säger jag att det är bara att höra av sig!)
Nu undrar en och annan vad det är som är märkvärdigt med Vuokko. Jo: hon var Marimekkos första kläddesigner! (Se bilden nedan.) Hennes smalrandiga mönster Piccolo, från 1953, som visst finns i 50 färgkombinationer, gjordes först i kjolar och skjortor 1956. De randiga kläderna slog sedan igenom i USA, tack vare den gravida Jackie Kennedy som köpte Marimekkoplagg 1960. Vuokko själv startade sitt eget klädmärke några år senare.
Svenska talar hon inte längre dagligdags, men hon ”håller kvar språket” genom att läsa Svensk Damtidning!
En riktig Marimekko-klassiker från 1957, i bomullstyg och Vuokko Nurmesniemis rand Piccolo från 1953. Foto: Max Petrelius.
Á propos gamla bekanta och en viss typ av modeklassiker visar jag en annan bild. När jag häromdagen fick propån om att det senaste på märkesmedvetna butiken Maruschka de Margò är den uppdaterade versionen av Emmanuelle Khahns solglasögon knep det till i modehjärtat: det här är en riktigt viktig modeikon – och för all del varumärkesmarkör! – av det där slaget som numera rubriceras ”vintage” utan särskilda hänvisningar. Jag säger att det är retrostil. Emmanuelle Khahns överdimensionerade aningen tv-rutaformade glasögonbågar i bleka, pastelliga, pudriga toner som exempelvis ”hudrosa” eller ”vanilj” var the thing sisådär 1976–77 (bästa 70-talsåren!) och skulle bli en viktig formförlaga för hur både glasögonbågar och solglasögon skulle se ut under det där flashiga 80-talet.
Skulle ni få tag på ett par 70-tals EK/Emmanuelle Khahn-bågar har ni hittat en riktig godbit. Bättre än en Kelly-väska från Hermès menar jag. Här och nu tänker jag inte ”brodera mera” i ämnet mer än att påpeka att Emmanuelle Khahn var märket Cacharels första namnkunniga designer. Ack ja: ni vet att jag är en levande mode-encyklopedi i sådana här fall …
Solglasögon lär man behöva i sommar, så varför inte vara märkesmedveten?
I övrigt – är det dags att önska Trevlig Sommar.
Men eftersom jag är den jag är kan jag förstås inte låta bli att tipsa om något läsvärt som kan vara till nöje ”i hängmattan”. Mitt bästa tips är Rupert Everetts
Red Carpets & Other Banana Skins; den finns nu i pocket på
Amazon för under pundet. Hög skvallerfaktor, helt underbar och oerhört rolig.
Till sist tillägger jag: glöm för all del inte det goda rådet att för varje glas vin ni dricker ska ni dricka lika mycket vatten!
Enligt en av Svenska Dagbladets mediekrönikörer, Kristin Lundell, var vecka 23 en mardrömsvecka – på grund av alla olika kungliga bröllopsprogram. För sockersött, för lite analys, för puttrigt …
Men trots att det alltså talats och skrivits och skvallrats så oändligt mycket om det kungliga bröllopet – så har det talats väldigt lite om kunglig inredning. Mer än att herrskapet på Haga valt ett Kvänum-kök.
Vad kunglig inredning kan tänkas vara är något som Ikea funderat över. Och skapat ren underhållning av.
För alla som är hjärtligt trötta på allt detta bröllopssnack finns därför ett väldigt roligt och humoristiskt alternativ – inne i den kuliss av Haga slott som Ikea byggt upp på Skeppsbrokajen, alldeles nedanför Slottsbacken och nära alla tv-studios och utomhusscenen. Ni som hittat dit – bakom den gigantiska skylten ”Tillsammans” – vet vad det handlar om. Till alla er som missat Haga-kulissen kommer jag nu med uppmaningen: gå eller åk dit och titta, ”installationen” ligger kvar till midsommarafton.
I två våningar och i 14 rumsligheter har Ikeas inredare (under ledning av den entusiastiske & alltid lekfulle Christian Aronsen) fått fria händer att inreda kungligt – och förvisso har de roat sig kungligt, resultatet av detta fantasi-Haga är hur rolig och underhållande som helst.
Nu i lördags var jag själv där tillsammans med goda vänner – på egen guidad tur av Christian Aronsen.
Vägen in till detta Haga går via en diskret brunmurrig gabondörr med namnskylten Bernadotte Westling; ovanför sitter klistermärket med texten ”Ingen reklam tack, men gärna Ikea-katalogen”.
Det vi blev mest imponerade över var matsalen: där såväl blomsteruppsatsen på det festdukade bordet som dessertbuffén bestod av färska blommor och färska bakverk! I det kungliga biblioteket blev vi särskilt förtjusta i de broderade fotkuddarna till hertigparet av Västergötland. På vägen till övervåningen passerar man skandaltrappan, vars väggar är tapetserade med roliga påhittade löpsedlar (som den att ”när grodprinsen blev kysst sa han för aj, sedan ja”).
I gymnastiksalen drivs takbelysningen av idogt trampande på tandemcykel; vilken skönt ekologisk idé är inte det? I gymet kan man också träna vinkningar, förlagorna visas på ständigt rullande tv-skärm. Vill man träna lite hårdare finns slagpåsar täckta med löpsedlar – fast dem hade någon tagit bort innan vi kom … Strax intill ligger barnkammaren: i taket löper en bilbana med olika namnförslag mellan flera sängar – ett rum väl förberett ”att tryggt förvara vår blivande regentlängd”. I Drömbadet, dvs det kungliga badrummet, fick vi skratta gott: där kan man prova olika kronor i speglarna ovanför handfat och toalettbord – ”en gång talades det om kunglig toalett, men då avsågs något helt annat” … Men frågan är om inte det kungliga garaget är bäst: där går allt i guld. Och besökande barn kan ta rutschkanan dit ner.
I sin helhet är allt detta en väldigt rolig lek med begreppet ”kunglig inredning” – som det är likaledes roligt att uppleva. Faktum är att jag tycker det är det allra mest underhållande inslaget i hela den här bröllopsyran vi nu genomlever. Definitivt något även för tv-krönikörer att besöka. Omväxling förnöjer, som bekant.
De senaste två veckorna har varit som att åka i en berg-och-dalbana mellan olika så kallade designdiscipliner av mycket varierande art, från hisnande och kittlande till bottennapp: öppnandet av Fotografiska, med ”världsfotografen” Annie Leibovitz som publikdragare, där den fotograf- och kulturkändistäta vernissagen måste inbegripas som ett av säsongens bättre event, följdes av designhögskolornas examensutställningar och avslutades (för min del) med en tredagarstripp till Helsingfors för att bland annat höra om vilka planer Helsingfors har inför år 2012 som World Design Capital och för att träffa en av Nordens designgiganter ”assoluta” – Oiva Toikka. Det är inte sååå svårt att göra en personlig topplista – och det tänker jag förstås göra – men först ger jag ett stillsamt bildexempel med utsikten från Oiva Toikkas brygga i det lilla ”gudsförgätna” glasbrukssamhället Notsjö (Nuutajärvi) i Finland.
Detta – att se träden spegla sig i en spegelblank insjö i en ack så nordiskt naturskön miljö – var på ett sällsamt sätt en välbehövlig paus från allt snack om ”design”. Där och då kunde man fundera över både ekologiska värden och vad ”design for life” kan handla om: förlåt en hemmafilosofisk utvikning, men inte är det väl så himla viktigt att allt är designat? Ogräs växer ju – exempelvis – precis där det passar dem …
Ogräs är kanhända bra exempel när jag nu gör min (personliga) topplista över de senaste veckornas designupplevelser.
1.Öppnandet av Fotografiska: jag värderar ett besök där som ”värt en omväg” på grund av de vidlyftiga, väl ombyggda lokalerna och möjligheten att framgent se intressanta fotoutställningar. Den just nu större utställningen med Annie Leibovitz bilder tappar tyvärr sin kraft på grund av hängningen, där de mycket privata bilderna blandas med kändisporträtten på ett ganska så okänsligt sätt – i mitt tycke hade det varit bättre att separera bilderna (som gjordes i Paris när jag såg utställningen för första gången), och i mitt tycke är fortfarande de privata bilderna starkare eftersom de visar på ett engagemang. Mina favoriter bland uppdragsporträtten (för tidningen Vanity Fair) är de av Al Pacino och Robert de Niro (som hängs intill varandra): Pacino är nöjd och kompakt, de Niro verkar vaksamt undra när fru fotografen är klar. Det är absolut värt att tänka på att ”vanity fair” är ”fåfängans marknad”. Möjligen återverkar det på alla fyra utställningar som Fotografiska nu visar … det kanske till och med är ett tecken i tiden … Utställningen Annie Leibovitz: A Photographer’s Life 1990–2005 pågår till 29 september
Annie på Café Flore i Paris 1997. Foto: Martin Schoeller.
2.Beckmans & Konstfacks examensutställningar: Nu är bådadera över när jag skriver detta, men kanske kan ni ha funderat över varför det skrivits så lite om dem. Det brukar vara säsongens grej att ge prov på ”håll ögonen på”. Förstås finns det en anledning. Jag är för all del hård (kritisk!) och kanske orättvis, men jag tyckte att bådadera var en besvikelse. Kreativt sett. Estetiskt sett. Jag har noll förståelse för varför ”design” på designskolor måste bli så ifrågasättande att själva formgivningen försvinner. Som en bekant sa efter Beckmans modevisning: ”har de tappat saxen?” Inte bara det: räknas inte konstruktion? Jag menar blott: först måste man lära sig hantverket, som med bordsskick när man lär sig äta rätt med kniv och gaffel, sedan kan man förkasta reglerna.
Erik Annerborn, Beckmans mode, foto Kristian Löveborg
3.Undantagen bekräftar regeln: Det här med ”ekologiskt medvetande” är ett intressant fenomen. Både på Konstfack och på Beckmans fanns exempel på hur man kan lösa sophantering smart: på Beckmans visade Linn Mork hur man ”skruvar” ihop juiceförpackningar så de tar mindre plats i soporna – det var ett utmärkt exempel på ”kreativt tänkande”, eller ett bra exempel på ”resourceful design thinking” som det numera heter.
Flatitude av Linn Mork, reklam & grafisk form Beckmans, foto Patrik Lindell
4.World Design Capital: Det här är ett fenomen som har lärt sig något av fenomenet ”kulturhuvudstad” – det går inte att ha flera kulturhuvudstäder åt gången, man måste koncentrera sig på en i taget. Helsingfors är som designhuvudstad ”tredje gången gillt” efter Torino, Italien (2008) och Seoul, Korea (2010); fenomenet ifråga sker alltså vartannat år, vilket innebär att staden ifråga har viss tid att förbereda sig. Kolla nu gärna
www.worlddesigncapital.com för att förstå att Seoul bygger om hela sta’n för att bevisa hur designmedveten den är. Helsingfors jobbar efter mantrat ”design som en del av livet” och vill gärna inbegripa allt från lekparker till designbutiker. I programförklaringen ingår nog så kaxigt att staden valdes eftersom den har ”en trovärdig bakgrund” – design är en del av livet och den finländska livsstilen. Det är ett modigt påstående som har en viss (historisk) förankring i att finnarna fick sitt designmedvetna genomslag efter andra världskriget då de visade upp sig på triennalerna i Milano: det var då Finland skapade myten om hur skärpt finsk design var via glas av Wirkkala och Sarpaneva och textil från Marimekko. Det ska bli oerhört intressant att se om den kraften och distinktionen finns kvar.
Ett intressant sidospår är att det ska ”skapas” ett Alvar Aalto Center i mellanrummet mellan varuhuset Stockmann och Akademiska bokhandeln. Jag är egentligen inte ens ironisk när jag påstår att naturligtvis måste man i sammanhanget framhäva Alvar Aalto: han är världens mest berömda finne.
Här är en annan finsk världskändis, Oiva Toikka
5.Nuutajärvi glasbruk & Oiva Toikka: Nu är egentligen den här topplistan lite bakvänd, för som jag känner just nu ligger Oiva Toikka etta. Om ni till äventyrs inte känner till honom säger jag fåglar: googla ”birds” och iittala! Nu på lördag invigs en utställning om (och med) honom på
designmuseet i Helsingfors:
Oiva Toikka – 50 år av impulser pågår till 19 september.
Mitt besök i Finland gick ut på att jag ville besöka glasbruket i Nuutajärvi (egentligen Notsjö, glasbruket som grundades 1793 av svenskar, och som Oiva Toikka hävdar ska uttalas på svenska) och för att träffa Oiva – Finlands mest kända formgivare med rötter i det progressiva 1950-talet. Jag har varit nyfiken på honom länge, bland annat för att vår svenska designprofessor Kerstin Wickman sagt & säger att Oiva är en av de mest positiva, härliga, underbara och egensinniga personligheter som finns i designvärlden. Så sant. Jag ska inte säga att jag ”blev kär” direkt, men det tog inte särskilt lång tid att bli helt bedårad av Oiva – ungefär i höjd med att jag ser glasblåsarna i Notsjö göra ”vad-som-helst” för honom och vi sedan sitter och äter korvsoppa i kantinen förstår jag precis varför han, Oiva, är så älskansvärd. Som bästa sortens finsk lakris: mjuk, lite söt, aningen salt. Sedan måste man få bli mer nyfiken på en person som enligt många designvetare beskrivs som ”en konstnärssjäl som då och då utför designuppdrag”. Det sägs även att Oiva Toikka formmässigt befinner sig mellan ”pop och barock”. Oiva själv uttrycker det inte riktigt så: som mest allvarligt säger han att han ”mest har roligt, och mest kopierar mig själv”. Om detta och hur han lärde sig svenska, när han arbetade med Kaj Franck på Notsjö/Nuutajärvi, ska jag berätta mer om i ELLE Interiörs septembernummer.
Högt och lågt, brukar vi säga att det handlar om i tidningen. Det är väl ungefär sammanfattningen av detta inlägg.
Jag upplevde ett riktigt fashion moment i tungviktsklassen i helgen: Yves Saint Laurent au Petit Palais, den största retrospektiven om denne specielle modets mästare som dog för bara två år sedan. Faktiskt är utställningen så fantastisk att det är värt att resa till Paris för den sakens skull. Utställningen går hela sommaren, fram till 29 augusti.
Det är klokt att beställa biljett på nätet –
www.petitpalais.paris.fr – leta efter ”individuella visningar”; spontanbesök innebär två timmars köande, från klockan 10.00 till sista insläppet 16.00. Nu vet jag genom flera köande att utställningen är värd besväret, och för egen del kan jag intyga att det är en av de mest underbara modeutställningar jag sett – och jag har sett många! Som bäst ska jag jämföra just den här utställningen med den 20-årsutställning (om YSL) som gjordes i Paris 1982 och den 25-årsretrospektiv som följde på Metropolitan Museum i New York. Även om Yves själv då var i ganska dålig kondition (på grund av ständig prestationsångest & allt oftare återkommande depressioner tog han alltmer tunga droger) skulle det visa sig att han hade ”mycket mode” kvar i sig …
Här syns en ännu ung och mager Yves Saint Laurent (1936–2008) på en berömd bild som Jean-Loup Sieff tog 1971 som promotion för modehusets första herrdoft. Just 1971 var ett intressant år i karriären, vilket scenograferas på ett fyndigt sätt i utställningen: på väggarna sitter uppförstorade klipp ur de ”recensioner” som Hebe Dorsey (för Herald Tribune) och Eugenia Sheppard (för New York Post) skrev om den så kallade 40-talskollektionen – damerna ansåg att det var det fulaste de sett. Hebe Dorseys kritik var så syrlig att hon inte blev bjuden till visningarna hos Saint Laurent på flera år. Yves själv gjorde den 40-talsinfluerade kollektionen som en protest mot rådande hippiemode med slafsiga, långa kjolar och plastiga smycken. Oavsett kritiken slog stilen – och alla vi som föddes på 40-talet älskade Yves ”protester” som den axelbreda, gröna sjubbjackan och den kritrandiga kostymen – vilket i sin tur skapade den första retrotrenden någonsin för 40-tal, många har följt därefter. Idag ler man åt reaktionerna och konstaterar att Yves raka, axelvadderade kavajer gjorde ett viktigt avtryck!
Ovan syns svenska husmodellen Ulla i den första Le Smoking som visades hösten 1966. Samma år startades konfektionslinjen Yves Saint Laurent Rive Gauche: det var direkt ett försäljningstrick att nå en yngre publik. Eftersom kollektionerna stilmässigt följde couturen kom verkligen både smokingen, kostymerna (det hette först byxdress), knyrosettblusarna och korsettliven ”ut på gatan”. Coco Chanel, som då ännu levde, gillade Yves smokingar: säkert gjorde hon en jämförelse med sina små svarta. Just 1971, samma år som Chanel dog, blev svart universell modefärg tack vare YSL. När jag skriver det tänker jag på hur oändligt många ”modetrick” vi har just Yves Saint Laurent att tacka för. Utan vidare skriver jag under på att han verkligen är en av 1900-talets viktigaste modekreatörer. Att han är min speciella favorit vet ni säkert – jag har säkert tidigare påpekat att jag vill bli begravd i min YSL-smoking …
Nu skulle jag ju kunna skriva en roman om denna min favoritdesigner. Behövs inte: Ett härligt och fantastiskt komplemenet till utställningen är bokkatalogen – se omslag ovan – som nog enklast kan beställas från Amazon. Där står ”allt” om Yves, där finns bilder av alla milstolparna och där finns samtliga plagg från utställningen med.
Tråkigt väder betyder för mig att helst ligga kvar i sängen och läsa roliga böcker, i alla fall på helgerna. Det har ju blivit några. Och det kanske blir fler: för tänk om det blir dåligt väder nu i Kristi Flygar-helgen? Jag har flera tips.
För ensamma hjärtans klubb rekommenderar jag varmt Per Hagmans nya roman: Vänner för livet, Albert Bonniers förlag.
Jag gillar Per Hagmans sätt att skriva, det har jag gjort sedan han skrev Cigarett 1991: hans språk är behagligt, hans livsleda är så nutida arrogant och lagom Kafka-mässig, hans sätt att berätta är inte särskilt påträngande men ganska suggestivt. Nej, inte så att man får idéer, men lättsamt så att man kan sätta sig in i händelseförloppet och associera: det kunde ju faktiskt hända mig, om inte … Jag har ingen som helst aning om vem Per Hagman är, men något fick jag väl lära mig genom senaste boken Att komma hem ska vara som en schlager (2004) där han berättade en hel del om sitt eget ganska planlösa liv och leverne. Och sedan blev han liksom ”hemlös” och flyttade till franska Rivieran. Sex år senare kommer Vänner för livet ur honom. Det var väl för väl, eftersom han tydligen har ”vilat på sina inre lagrar”: jag vet fortfarande inte vem Per Hagman är eller vill vara, och det spelar ingen som helst roll, för han är fullkomligt lysande i sitt berättande om hemlösa varelser som bara vill bli bekräftade och älskade. Att läsa den här alldeles för tjocka boken var en ytterst behaglig upplevelse flera kyliga vårkvällar och helger: det var som att se en feel-good-film, alltför många timmar lång men gud-ske-lov med lyckligt slut.
Ulf Lundells En öppen vinter, Wahlström & Widstrand, är kanske också lite Kafka-mässig och på något vis sorglig. Men intressant. Kanske mest för att det är Lundell. Det är något intrikat med att han faktiskt bjuder in oss läsare att ta del av hans poetiskt utformade texter som så uppenbarligen handlar om honom själv och hans (eventuella) självinsikter. Det är väl det poesi går ut på. Det här är förmodligen det närmaste man kan komma Ulf Lundells stundom oroliga själ; för min del spelar det inte så stor roll, jag är mer fascinerad av hans sätt att dikta och jag är riktigt glad över att få ta till mig hans sätt att ”vårda” ord och språk. Det har i alla fall jag alltid känt: att han har det i sig, fast romanen Jack var att låna Kerouacs sätt att uttrycka sig. Det tog sin tid för Ulf Lundell att hitta sitt eget ”ordspråk”, men det var värt att vänta på det.
Evolutionen och jag kommer inte överens, av Fredrik Lindström, Atlantis förlag, är en liten men naggande god bok – storlek 19x12 cm, omfång 133 sidor – som är alldeles UNDERBAR! Någonstans läste jag att det här är den sortens bok man borde bära med sig i kavajfickan dagligdags (den är liten nog) och då läsa en liten bit ur, av uppbyggande, förstående, inkännande orsaker: det är ett gott råd för vad den här lilla boken kan vara. När jag började läsa, och även insåg att det räckte att ”ta in” en dikt, eller vad det nu kan vara, om dagen, tänkte jag på den filosofiska humoristen Piet Heins krumeluriska Gruk-texter som förekom i någon av de danska dagstidningarna för evigheter sedan men dock under min barndom då varje sommarlov tillbringades i Danmark. (Liten parentes: Piet Hein, 1905–1996, som egentligen var vetenskapsman och matematiker, ”designade” tillsammans med Bruno Mathsson det optimala middags- eller konferensbordet Superellipsen. Det säger mer om Piet Hein än om den supertorre, humorlöse Bruno Mathsson.) Mina föräldrar, min faster och min danska onkel (som kände Piet Hein) älskade de där Gruk, som alltid ”skrevs” ihop med små tecknade figurer – det var de som var Gruk: långt senare och idag vet jag att det var därifrån jag lärde mig hur ironi och humor hör ihop. Sättet att uttrycka sig är någonting mellan aforismer och vardagliga betraktelser i haiku-dikt-form, om ni förstår vad jag menar. Jag försöker inte alls intellektualisera – och det gör inte Fredrik Lindström heller, men visst är han intellektuell. Lätt är det att förställa sig att denne talträngda, ordrika språkkännare ska ha den här talangen att skriva ”gruks”, i alla fall om man känner till dem – i övrigt spelar det ingen roll, Fredrik Lindström har sitt eget sätt att skriva vardags-haiku-aforismer som borde få sitt eget namn. Hur som haver: Om ni uppskattar lek med ord, surrealistiska, smått absurda ordkrumelurer och vardagsironi kommer ni att älska den här lilla boken – som man bara måste ge i present till alla sina likatänkande och nära vänner.
Nu hoppas jag att vädret blir vänligare mot oss – men man kan ju för all del ändå alltid läsa goda böcker: själv ska jag ta med mig Fredrik Lindströms behändiga lilla bok till min syster i Paris, för dit ska jag i helgen för att bland annat titta på Yves Saint Laurent-utställningen på Petit Palais.
Min favorit bland designskribenter, Alice Rawsthorn på Herald Tribune, inledde sin efter-Milano-rapport enligt följande:
”Little did I know when I began this column a week ago by suggesting that the most sensible question for anyone to ask at the Milano Furniture Fair – ’Does the world need another chair?’ – was that it would soon be ousted by something more urgent: ’How can we get out of here?”
Vi på Elle Interiör ”rusade” inte iväg, vi tog tåget från Lugano via Basel, Hamburg, östtyskt trista & kyliga Neumünster, Köpenhamn mot Stockholm och sov inte mycket under den 36 timmar långa resan. Men hem kom vi, mycket mer helskinnade än de som rest med långfärdsbuss lika länge – ”det kändes som att sitta i en torktumlare hela vägen”, som en god vän sms:ade. Själv överlevde jag äventyret med en tuff förkylning, vilket är förklaringen till att ingen ”rapport” efter Milanomässan kommit. Nåja: bättre sent än aldrig. Här ser ni mig sitta nöjd i en väldigt bekväm fåtölj i den holländske designern Piet Boons tillfälliga showroom. Att sitta i den dunstoppade (norsk fjäder!) läderstolen kändes som att lägga sig i en lyxig hotellsäng!
Trots det kaos & den hur-kommer-vi-hem-stress som de isländska askmolnen utlöste jobbade vi på – och försökte ta in så många intryck vi mäktade. Så här i efterhand visar det sig att vi ändå fick med oss väsentliga intryck, vilket kommer att visa sig i den Milano-rapport vi gör i vårt augustinummer.
Här och nu ska jag delge några helhetsintryck.
Nej: världen behöver inte fler stolar. Ändock såg vi flera ”nya” och bra stolar. Som Konstantin Grcics välformulerade & eleganta Venezia hos Magis; som Jerszy Seymours lättviktiga Flux hos Magis; Damian Williamsons bekväma stol för Zanotta; och för all del Wegner-liknande Corvo hos Bernhardt Design.
Damian Williamsons stolar för Zanotta.
En lisa för själen var att flera företag visade upp sina gamla bästsäljare i relativt nya skepnader: hos exempelvis Cassina syntes Le Corbusiers & Charlotte Perriands klassiker LC Chair i gladfärgat, dunstoppat linne och med den pulverlackade stålstommen i nästan lika glada färger. Ett bra exempel på att man inte måste designa nytt utan kan förändra gamla godingar. Det skriver under på ett av mässans bästa mantra: nu handlar det om hållbar design & livskvalitet. I alla fall till största delen. Den skojiga dagsslände-designen består om än i skymundan: den få väl stå för det där att ingen mår illa av lite peppar i maten.
Cassinas klassiska LC Chair.
Fronts stol för Moroso med masserande taxichaffis-kulor i björk.
Det som gav den största & mesta & bästa designinjektionen var ändå vårt besök i Achille Castiglionis studio. Nu dog den charmige gamle mannen för några år sedan, men i studion ”andades” ändå hans själ tack vare entusiastiska guider – och överallt fanns bevis för Castiglionis egen devis, att design kräver att man är observant. Checka
www.achillecastiglioni.it, där man också kan boka in sig för visning på studio, för 10 euro/person.
Väggen i studion med grattiskort & annat skojigt.
I glada vänners lag på trädgårdsmässan började vi prata om vad man kan vänta sig av årets möbelmässa i Milano. Kommer ”hållbarhet” att även i år vara ledordet – eller är det utbytt mot ”kvalitetsmedvetet”?
Vi som sitter på bilden är från vänster: Guy Engström (redaktionschef på Bonnier Fakta), hans hustru designern Katarina Brieditis, jag, Peter Gest (designer, inredare & man till Lotta Cronsjö som tog bilden), Kristina Bergström, Olle Johansson & Lena Bergström (storasyster till Kristina). Vi tror bara på ekologiska termer som ”go green” när det gäller vin och potatis. Här befinner vi oss i trädgårdsmässans enda vinbar.
Vi enades om att man nu förhåller sig till hållbarhet både praktiskt (= möbler & saker som fungerar) och emotionellt (= saker som har högt affektionsvärde, alltså behåller man dem). Vi diskuterade också fenomenet recycling – Katarina driver ju projektet
Do-Re-Do, där gamla tröjor blir nya kläder. Och självklart ska man få göra nya möbler av gamla material, bara det inte blir för mycket ”drivvedsmöbler”.
Ett exempel på recycling och designpusslande som vi Milano-resenärer kan se är Skillart, en utställningsyta där konstnärer och designer visar exempel på enstaka objekt – som det här skåpet Armadiatura gjort av Renzi Reales.
Ytterligt att roligt exempel på klokt återbruk hittade jag på
Designboom:s hemsida – den sajten är en av de ovärderliga när man ska kolla vad som är på gång, de andra är
Mocoloco och
Dezeen – och hos amerikanska
Emeco, som gjort unika stolar av Coca Cola-flaskor. Men stolen ser ut som alltid, den designen håller fortfarande stilen efter 150 år. Alltså även ett bra exempel på hållbarhet.
Alltid innan jag reser till Milano läser jag vad min favorit bland designkritiker, Alice Rawsthorn, skriver i International Herald Tribune. Hon funderar på samma saker som jag. ”Behöver världen verkligen ännu en stol?” Svaret blir nej – om inte de där stolarna, eller för den delen lamporna, är tappa-hakan-fantastiska, vackra, innovativa, hållbara, uttrycksfulla, användbara eller har något jag-vet-inte-vad. Att tillverka något speciellt blir allt tuffare i den här branschen.
Och ändå: kommer de speciella sakerna varje år. Som den här lilla svampliknande lampan fransyska Inga Sempé designat för svenska Wästberg. Inga Sempé ställer förresten ut med
Moustache, ett udda och klart intressant företag att hålla ögonen på – kolla
Ingas hemsida.
Den underklädsrosa kulören är en favorit hos Inga Sempé själv. Lampan Lamp tillverkas alltså av svenska Wästberg.
Vad är det då som ska till för att man nu ska lyckas? Det räcker ju inte bara ”att se bra ut”. Enligt Alice Rawsthorne gäller följande:
”The hitch is that ’making things look good’ has traditionally been the Milan fair’s forte, but designers are expected to deliver more these days. For furniture designers that means: a) championing sustainability; b) inventing new ways to use digital technology; and c) producing objects that strike an emotional chord with the people who will use them. Some of the most promising projects on show in Milan this week will wrestle with those challenges.”
Ett exempel på ”känslomässig” design är utan tvekan
Memory Chair, gjord av japanen Tokujin Yoshioka och tillverkad av
Moroso med ett överdrag i återvunnen aluminium som förändrar form när någon sätter sig på stolen. Rena rama rymdteknologin om ni frågar mig!
Och hållbarheten då? Tja, det är något som måste tacklas seriöst. Och jag tror man ska följa samma regler som inom modevärlden: satsa på tidlösa klassiker man inte blir trött på. Avslutningsvis visar jag därför en läderfåtölj som relanseras i år hos
Poltrona Frau: stolen
Willy ritades 1937 av Guglielmo Ulrich.
Jag åker förstås till Milano med höga förväntningar, som alltid. Som nu är ser jag ändå mest fram emot att se utställningen
Effetto Castiglioni hos
DePadova och den gamla mästarens studio, som vi ska besöka på fredag morgon. Jag återkommer med mina intryck nästa vecka. Men Anders Bergmark, vår webbredaktör, kommer att rapportera från Milano direkt här på elleinterior.se.